lördag 31 december 2011

Gott Nytt År!

Eftersom sekreteraren är döende (vätskebrist orsakad av allt snytande) så uteblir nyårskrönikan. Att prestera till deadlines är ändå inte illrarnas grej, när de själva får säga sitt. 

Under det gångna året har vi;
I korthet alltså.


Gott Nytt År!

Absolut Medicin, nu på kylskåpshyllan nära dig


Nyårsgroggen är finfin i år, grädde och kortison


Skål, för tusan!


Smaskens till sista slicket

fredag 23 december 2011

Strumpkulan, eller Den Stora Julgransplundringen

Året var 2006. Det var back in the days när Chade levde och Aviendha fortfarande hade två ögon. Det året hade vi omoraliskt många julgranskulor, vet inte riktigt varför men eftersom de redan fanns i hemmet så hängdes de självklart i granen. Piff och Puff låg i lä det året kan jag säga.

Det dröjde inte länge innan illrarna stal kulorna som hängde allra längst ner. Eftersom vi hade en halv triljon kvar så gjorde det inte så mycket, de omlokaliserades högre upp helt enkelt. Inom kort hade illrarna dock lärt sig att klättra upp i granen och stjäla kulor och dessa gömdes i något hörn av vardagsrummet innan vi stal tillbaka dem och hängde upp/slängde dem.

En kväll satt matte och husse i badkaret med levande ljus, fin musik och lite alkohol. När det är som allra mysigast så hör vi det omisskännliga  av en iller som står vid en kant och måttar avståndet för att se om det går att hoppa. Alla som har iller vet nog exakt vad jag pratar om. Just när vi insett att vi har en iller som är i begrepp att praktisera längdhopp i vardagsrummet så hör vi den stora kraschen. Flyger upp ur badet, slirar på halkiga fötter in i vardagsrummet drypande blöt och finner julgranen nere för räkning och två illrar som springer skytteltraffik för att tömma den på kulor, smällkarameller och allt annat som inte sitter fast.

Julgranen restes, kläddes om och placerades på icke-hoppbart avstånd från soffryggen. När julen skulle städas ur det året så vändes det upp och ner på soffan. Därunder fann vi inte mindre än 36 julkulor. Samtliga ärligt stulna ur granen. Anledningen att julkulornas Fort Knox inte uppdagades tidigare berodde helt sonika på att vi inte trodde att de kom in därunder, och att vi hade så många kulor att 36 mer eller mindre inte gjorde något.

I år när vi packade upp julpyntslådan hittade vi en gammal kula från illrarnas förråd. Jag trodde att vi kastat alla eftersom illarna hade kraffsat bort färg på dem, men en måste ha halkat med i lådan ändå. Hade inte hjärta att slänga den, så nu hänger strumpkulan i granen, och kommer få hänga där i framtiden med.

Strumpkulan


Varför den heter just strumpkula är ett sidospår på den här historian, men det tar vi en annan dag.

söndag 18 december 2011

Julgran - Ferret style


Matte and Husse proudly presents - den illersäkrade julgranen!

Det här med gran och iller är ett helt kapitel för sig. Vi har gjort misstaget att ha en normal julgran. Det gick åt skogen. Sista åren har vi bott för trångt, och inte orkat med konstant vandalisering, så granen har uteblivit. Men inte i år! Nu är den dessutom illersäker. Inte tjusigt, men det är endera galler eller noll gran som gäller. 

Påminn mig gärna varför jag tyckte att det var en bra idé att skaffa iller.

tisdag 13 december 2011

Insulinom - fortsättningen

Igår var det dags för en återkoll av Aviendhas blodsocker. Sedan sist har hon, tack vare medicinen, blivit piggare. Däremot så har hon tappat vikt, eller rättare sagt muskler över rygg, skuldror och bakdel. Inget gott som inte för något ont med sig.

Det var inte kul, alls, men den här gången så stacks det bara lite, och det var inget rör med blod som behövdes. Dyyyrbart blooood! Dessutom så var det husse som åkte till veterinären. Det var bra sade hon.

Glukoset hade stigit lite sedan sist, men det är fortfarande lågt, så vi testar att öka dosen en aning. Det som oroar är ju om hon tappar mer i vikt av en doshöjning.

Symptom pga. sjukdom å enda sidan, biverkningar av medicin å andra. Pest eller kolera. Insulinom eller kortison. Same same but different som de skulle sagt i Thailand.

söndag 11 december 2011

Om att kunna backa och överleva i skogen

Illrar har en väldigt bra backväxel. Lite som en "remjohan" så kan de köra i princip lika fort bakåt som framåt. Och de backar dessutom gärna och ofta. Tyvärr är övrig utrustning (eller rättare sagt avsaknad av utrustning så som backspeglar och backsensorer) inte anpassad för sådana aktiviteter..

Phoenix illustrerade det senast idag. Han stod i köket och fick för sig att backa, antagligen var tanken att lämna rummet eftersom han styrde mot dörren. Eller så var det en slump, vi vet inte så noga. Anyhow, när rumpan kommer till dörrens tröskel så tar det stopp. Stopp som i att det inte går att komma längre.

Däremot inte stopp som i att vi slutar backa. Nejdå! Så där står illern, med rumpan mot en tröskel för hög för att backas över, och slirar. Efter ungefär 7 sekunder insåg han att han tagit väldigt många steg bakåt utan att faktiskt förflytta sig en millimeter bakåt. Och det där konstiga trycket mot akterdelen kanske betydde något det med? Typiskt fall av dåligt feedbacksystem.

Återigen undrar jag hur de överlever i vilt tillstånd.