Det dröjde inte länge innan illrarna stal kulorna som hängde allra längst ner. Eftersom vi hade en halv triljon kvar så gjorde det inte så mycket, de omlokaliserades högre upp helt enkelt. Inom kort hade illrarna dock lärt sig att klättra upp i granen och stjäla kulor och dessa gömdes i något hörn av vardagsrummet innan vi stal tillbaka dem och hängde upp/slängde dem.
En kväll satt matte och husse i badkaret med levande ljus, fin musik och lite alkohol. När det är som allra mysigast så hör vi det omisskännliga av en iller som står vid en kant och måttar avståndet för att se om det går att hoppa. Alla som har iller vet nog exakt vad jag pratar om. Just när vi insett att vi har en iller som är i begrepp att praktisera längdhopp i vardagsrummet så hör vi den stora kraschen. Flyger upp ur badet, slirar på halkiga fötter in i vardagsrummet drypande blöt och finner julgranen nere för räkning och två illrar som springer skytteltraffik för att tömma den på kulor, smällkarameller och allt annat som inte sitter fast.
Julgranen restes, kläddes om och placerades på icke-hoppbart avstånd från soffryggen. När julen skulle städas ur det året så vändes det upp och ner på soffan. Därunder fann vi inte mindre än 36 julkulor. Samtliga ärligt stulna ur granen. Anledningen att julkulornas Fort Knox inte uppdagades tidigare berodde helt sonika på att vi inte trodde att de kom in därunder, och att vi hade så många kulor att 36 mer eller mindre inte gjorde något.
I år när vi packade upp julpyntslådan hittade vi en gammal kula från illrarnas förråd. Jag trodde att vi kastat alla eftersom illarna hade kraffsat bort färg på dem, men en måste ha halkat med i lådan ändå. Hade inte hjärta att slänga den, så nu hänger strumpkulan i granen, och kommer få hänga där i framtiden med.
Strumpkulan
Varför den heter just strumpkula är ett sidospår på den här historian, men det tar vi en annan dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar