onsdag 12 september 2012

Some people never learn..

Dagligt scenario:
Aviendha kommer trippandes/gåendes fram till mig. Ställer en tass på min fot och ger mig en erfodrande blick. Om jag inte reagerar så kommer hon:
a) kraffsa på min fot och blänga på mig,
b) ställa sig på bakbenen och ta ett grävtag mot mitt smalben och blänga,
c) blänga på mig som om hon vore en sträng rektor som ertappat mig med att äta suddgummi och perlagoner under lektionstid.

Jag har testat det mesta. Jag har ignorerat henne (leder bara till upprepning av ovanstående alternativ), jag har försökt busa med henne (resulterar bara i upprepande av alternativ C), jag har försökt ge henne mat/godis/nytt vatten (alternativ C, hon är bra på det). Då inget av det tycks ge något resultat så faller jag tillbaka på det jag började göra när hon kom. Till mitt försvar så vill jag säga att illrar innan och efter henne har uppsökt människor för att bli upplyfta. Så ja. Jag lyfter upp henne.

I bästa fall så är hon stilla i tre sekunder, sen börjar hon maska runt som om hon blivit doppad i frätande syra för att bli nedsläppt. I värsta fall ser hon ut som om jag just berättat att jag tycker att apfekalier är ett underskattat dekorationsmaterial. Det hela slutar alltid med att hon, inom 15 sekunder från att hon plockades upp, ställs ner på golvet igen.

Nu har det ju hänt att jag spenderat några dagar ifrån illrarna under hennes levnadstid. En del gånger har jag ju även, som jag berättat, försökt göra andra saker. Inte sällan händer det att ovanstående scenario utspelas flera gånger samma dag.

Aviendha är, till dags dato räknat, 2302 dagar gammal. Det är strax över 6 år. Men för att inte riskera att överdriva så har jag alltså minst 2000 gånger lyft upp henne och (försökt) klia på henne när hon kommer fram och kraffsar/blänger på mig. Två gånger har hon stannat längre än 1 minut och bara sett måttligt plågad ut.
T-V-Å gånger. Av T-V-Å-T-U-S-E-N!

Man skulle ju kunna tycka att någon form av inlärning borde ha skett, att jag kommer lyfta upp henne om hon gör så och att hon således borde undvika att kraffsa på mig om hon nu inte vill bli upplyft.

Min teori är att hon är väl medveten om det, och snarare ser det som ett experiment i hur länge hon kan lura mig att tro att hon faktiskt vill ha någon form av social interaktion med mig.

Jag kan förstås inbilla mig, men ibland ser det ut som att hon mimar "sucker!" när jag ställer ner henne.


måndag 10 september 2012

Phoenix stjälper till i matlagningen



Vaddå "inga djur i skafferiet"? Hur ska ni annars hitta något här?!




Fiskbullar är säkert såååhäääääär gott!

lördag 8 september 2012

Veterinärbesöket - vi kom, vi såg, vi skakade

Camaro lever.

Hos veterinären röntgades tassen utan att vi kunde hitta något konstigt i den. Därför bestämdes det att den skulle öppnas. 'Maromusen charmade stetoskopen av samtliga veterinärer, så till den grad att det blev folkansamling i det lilla undersökningsrummet där alla ville klämma, känna och utbrista varierade långdragna vokaler i kombination med positiva adjektiv. Själv var han så storögd av uppståndelsen att han borde fått ett stödbandage om ögonen för att inte riskera att det skulle trilla ur huvudet på honom.

Hur som, tassen öppnades och spolades. Och som vi befarade kunde man inte hitta något i den. Killen skickades hem med smärtstillande och inflammationsdämpande och det halmstrå till hopp vi har om att en retning av såret ska få det att läka ut och/eller att det som eventuellt är där i kom ut ändå, bara att det missades.

Väl hemma ansåg Camaro att det varit en lång, och skräckelrik dag varvid han helt sonika klättrade upp till mattes axel och lade sig. Trots att matte stod upp vid en bänk. Varje försök att ställa ner honom på golvet slutade med att han klättrade upp igen. Normalt brukar jag föredra att inte ha en iller i famnen när jag ska äta, sortera post eller vika tvätt, men ibland måste man göra undantag.

Idag, 4 dagar efter ingreppet, är tassen stor, men inte ilsket rödinflammerad, vilket den var igår. Vi får helt enkelt se hur det blir.

När matte damsuger fastnar illrar även under soffor

Som bekant kan dammsugning föranleda illerförlösning från element. I måndags skulle matte dammsuga, för säkert gång nr 250 sedan Camaro flyttade in. Den här gången blev han så skraj att han fastnade under soffan.

En masonitskiva har spikats fast under soffan i förebyggande syfte, då vi inte är mer än medelmåttigt förtjust i att illrar gömmer allt från pennor till strumpor under soffan om de får möjlighet. Detta innebär att det finns ett mellanrum mellan soffa och golv motsvarande ca 3cm. Och där klämde Camaro in sig för att undkomma dammsugaren. Fast att dammsugaren inte ens befann sig i samma rum.

Så. Illerförlösning it was. Igen. Även denna gång är jag ytterst tveksam till om han själv hade kunnat ta sig lös på egen tass.

Snart måste han nog bo i en transportbur varje gång jag ska dammsuga, det är inte hållbart att riskera att dra en svans eller ett bakben ur led lite då och då för att han kör fast i möblemanget i strävan att fly damsugaren.

Man skulle även kunna betrakta detta problem som ett incitament till införskaffande av ny dammsugare, en tystare.  För hur ska husse kunna neka matte en ny dammsugare fast den gamla fungerar, om illern skulle må bättre av det? Det gäller att se det positiva i tillvaron sägs det ju.