Åsikter i kubik: Sov gott älskade Aviendha

I över 6,5 år hade jag äran att dela liv, möblemang och allt däremellan med den största personlighet som går att finna i en päls. Tillsammans förlorade vi Chade. Tillsammans skaffade vi Phoenix, och sedan även Camaro och hunden Keir. Tillsammans flyttade vi till Östersund, till Skara och sedan hem igen. Alltid tillsammans.

Du var med mig när livet var som jobbigast, men även när det vände. Du gömde pennor under en soffa när jag slet mitt hår över studier, och du gömde pennor bakom en annan soffa när jag levde på nudlar och luft i min arbetslöshet. Du rymde ut, rymde in i skåp, in under garderober, in i fågelburar och fick mitt hjärta att snöras ihop i skräck så många gånger att jag tappat räkningen.

Jag minns lyckan när du åt din första kycklingvinge, efter lång tid av envis vägran. Jag minns även hur du kunde skina upp när du träffade husse efter en längre tid ifrån honom. Hur du alltid bråkade med Camaro när vi var vakna, men sedan alltid sov tillsammans.

Du visade mig styrkan i ett band mellan två illrar när Chade försvann, när du vägrade leka och äta. När jag fick tvångsmata dig och du sakta började tyna bort. Och du visade att även om starka band klipps, och även om den smärtan nästan kan driva livet ur kroppen, så kan man skapa nya band. Så som du gjorde till Phoenix. Efter de första dagarna kunde inget skilja er åt, och du sörjde återigen den gången han spenderade en helg på djursjukhuset.

Jag trodde att jag skulle kunna böja dig, att jag skulle få dig att respektera mig genom dominans. Så som alla sade att man skulle göra. Det gick inte. Fastän jag försökte i ett års tid. Jag ber om förlåtelse för det, det var aldrig min mening att skada dig och jag önskar att jag vågat lyssna på min inre röst som sade att det var fel. Jag fick din respekt, den dagen jag slutade försöka kräva den, den dag jag valde att respektera dig på det sätt jag önskade att du skulle respektera mig.

I 1,5 års tid kämpade du på mot din insulinom. Det är lång tid för en gammal iller, men jag hade å andra sidan aldrig trott annat än att du, om någon, skulle kunna kämpa länge heller. Men till slut började sjukdom och ålder att ta ut sin rätt. Den sista resan vi gjorde, du, jag, husse och Phoenix, är en av de jobbigaste jag någonsin gjort. Ändå så var tårarna som föll i din päls när du somnade in i min famn fyllda av lika delar sorg som stolthet. Stolthet för att jag fått dela så mycket med dig. Tillsammans med dig. Alltid tillsammans.

Du kommer att vila i en grav i skuggan av några tallar, under vajande ljung och ris på den plats där du älskade att vara. Lös och fri hos morfar. Där, bredvid Chade. Tillsammans.

Älskade Aviendha, det har gått nästan en månad, och saknaden är lika stor. Att 600g åsikt i päls kan lämna ett sådant tomrum, det hade inte ens jag kunnat föreställa mig. Finaste Strumpa, i mina tankar är du alltid med oss, tillsammans. Alltid tillsammans.