Det finns saker man aldrig kommer vänja sig vid. En sådan sak är att hitta ett (eller femton) öronskabbdjur, som plötsligt dyker upp i x30 förstoring närmare ens ansikte än vad man är bekväm med.
Yep, we got crabs, igen.
För att stävja den ryktesspridning som florerade förra gången så fick illrarna en pedagogisk genomgång i skabbdjursbiologi, levnadsmiljö och spridningsvägar (underskatta inte wikipedia och sockdockor som pedagogiska verktyg).
Tyvärr var den kunskapshöjande insatsen lite för lyckad. Det är en aning kontraproduktivt när de enat sig och gemensamt anklagar mig för att ha gett dem crabs (att släppa det begreppet till förmån för det mer korrekta skabbdjur är dödsdömt meddelar de). Det är ju nämligen jag som ansåg att skogspromenad var en bra idé. Det var även jag som slängde ut dem i stallet sist, gången innan den och förrförra gången med. Att de själva tjatat om att få gå ut likt hela grannskapets ungar tjatar på sina föräldrar när hemglassbilens melodi ljuder hör tydligen inte till frågan. Jag borde ha vant mig vid det här laget.
Den här gången ska åtminstone den större delen av medlet appliceras på illrarna i stället för på matte. Det får minsann husse hjälpa till att ordna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar