Snörvel

Häromdagen slogs jag av insikten att Camaro är den enda som klarat sig undan dunderförkylningen från helvetet i det här hemmet. Tills nu. Han är dessutom mer förkyld än Aviendha och Phoenix var tillsammans, all the way med feberfrossa och allt.

Själv hävdar han, mellan rosslingarna, att det är en rent fysisk reaktion på att jag kastade ut deras fåtölj dagen innan. Fåtöljen med stort F. Deras egna, alldeles speciella och högt älskade fåtölj. Att den började utgöra en hälsofara är ont förtal, och det är nästan så att jag är rädd att han ska be mig gå och dö när jag säger att det var för hans egen skull.

Innan han insjuknade hann han dock hämnas genom att äta en dagsgammal kyckling i soffan. Matte fick sanera äggula innan husse, med äcklad min, vågade sig i närheten av den besudlade möbeln igen. Påpekade lite fint för Camaro att synden straffar sig. Då nös han mig rakt i ansiktet. Varigt illersnor är ungefär lika omysigt som det låter.
Och uppenbarligen så straffar synden sig självt.